Som jag skrev i ett SMS till Malin:
Har ni bytt ut Nuzzy över natten?
Detta skickade jag på torsdagen den första veckan efter att jag på onsdagen ringde henne totalt slut och gråtfärdig och millimeter från at ge upp och dagen efter var han en ängel!
Jag ger mig den på att han förstog varenda ord jag sa i telefon till Malin, hur vet jag inte, det förblir en gåta.
Efter denna dagen har det bara gått framåt, han har gjort enorma framsteg och lärt sig så mycket. och även jag har lärt mig otroligt mycket av honom, för att inte prata om Jetlag, Detta var hans första hund om man frånser Mimmi som redan fans hos mig när vi träffades.
Och att jämföra Mimmi & Nuzzy går bara inte, Mimmi var en hippie ut i klospetsarna, lugn, hetsade inte upp sig i onödan, och framför allt, en dam med pondus.
Var det nåt hon inte gillade gav hon helt enkelt f-n i det, ville man att hon skulle göra nåt så struntade hon totalt i dig och la sig istället om hon var inne eller gick sin väg med nosen i backen ute och med en blick som sa:
-Det där kan jag redan och det är tråkigt.
Var hon på humör för att träna skulle vi kunnat tävla i lydnad, men var hon inte på humör...
Inte ens en älgstek skulle kunnat motivera henne.
Men hon hade sin charm precis som Nuzzy.
Och hans charm och personlighet kommer fram mer och mer och man kan inte annat än älska honom för den han är.
Han kan fortfarande vara väldigt uppspelt när vi varit ute, men där har jag ett knep.
Jag "spacklar" helt enkelt ett tuggben med leverpastej, trycker in det i skåror, under flikar i benet, trycker in i kanterna och ger honom.
Jisses vad han jobbar med det en stund, sen slocknar han;)
Jag har fått rota långt bak i minnet och leta upp hur jag har hanterat en del av dom situationer som kommit upp tidigare med andra hundar och hur den hunden reagerade då, vilket resultat jag fått.
Visst ångrar jag en del jag gjort, som t ex när jag lät ilskan nästan ta överhand då han nafsade mig i benet, att jag överhuvud taget låtit ilska komma fram emellanåt men man är ju inte mer än människa.
Och visst har man känt frustration och överreagerat lite ibland, men även där har det varit jättesvårt att kontrollera sig och släppa den på en kvarts sekund.
Men jag har aldrig låtit den ta överhand totalt, aldrig höjt handen för att slå utan kunnat kontrollera känslorna och släppt dom så fort jag märkt att nu räcker det och där kunnat stoppa mig själv och bli en kelig, gosig matte som överöser Nuzzy med beröm när han visat det jag ville ha fram.
Framför allt undergivenhet och respekt för mig som ledare.
Och jag har många gånger undrat varför jag gav mig på detta att ta en sån hund som min egen och allt jobb det innebär 24 timmar om dygnet.
Dom jag har hjälpt tidigare med ouppfostrade tonåringar i olika storlekar har inte varit mina, jag har hjälpt dom några timmar/dag till heldagar sen har dom fått ta över själva men jag har alltid funnits till hands via telefon eller om jag åkt/gått dit beroende på hur situationen sett ut.
Men idag ångrar jag inte ens sekund, trots allt som varit, tårar, svett, hopplösheten som sköljt över mig när jag ser hur underbar denne "byracka" egentligen är innerst inne.
Och bara detta genom att ge honom den struktur han behövde, regler att rätta sig efter och lära honom att människan är ledare, inte lekkamrat har gjort honom så harmonisk och balanserad hund är verkligen en belöning som ingenting kan slå för vår del.
Frågan är ju om jag hade nåt samma resultat på denna korta tid med bara min erfarenhet i ryggsäcken utan allt jag lärt mig av att titta på Cesar Millian, Mannen som talar med hundar eller Dogwisper som han kallas.
Där har jag lärt mig massor!
Framför allt detta med kroppsspråket och hur hundar läser av det hos oss människor.
Hur mycket bättre man når fram genom att vara lugn och bestämd istället för att vara arg och uppriven och göra samma sak.
Och massor av hundars kroppspråk som man inte sett i böcker och fått tolkningen direkt på TV som en film istället för en bild.
En bild kan ju aldrig avspegla en blick på rätt sätt och framför allt inte i kombination med hundens kroppspråk.
Men jag praktiserar inte allt han lär ut, jag plockar dom russinen som passar mig själv och jag tror kan fungera.
Detta skriver jag här för att jag har fått en del kommentarer i ett forum, dels att det inte framgått tidigare hur mycket av hans metoder jag använt och vilka.
T ex "Cesar-rycket", han använder ett koppel med halsband i ett och en variant som jag tycker är alldeles för vass, snara kallar jag det.
Ett runt, tjockt snöre för att få mer effekt i sina ryck och sätter det så långt upp på halsen så det sitter rakt under hakan...
Såna halsbandskoppel gillar inte jag, inte heller ett kedjestryp eller ens halvstryp med kedjor.
Visst blir hunden "lättare" att ha i kopplet och förlorar en hel del av sin dragkraft, men nej, jag gillar det inte.
Då är det bättre att skaffa sele som ger samma effekt på hundens styrka och tilrättavisningarna.
Det halsband jag använder är ett brett halvstryp i tyg och det går inte ens att sätta under hakan, det bara glider ner.
Men jag tycker det är humanare att använda, kanske hade jag nått snabbare resultat med en "snara", men hellre får det ta tid än att jag riskerar att hunden ogillar det och det gör ont.
"Cesar-bettet" har varit bra i vissa situationer för att få honom att släppa fokuseringen på det han helt enkelt låst fast vid just då, men det har också varit ett snabbt tryck och sen dra tillbaka handen annars har man fått smaka hans tänder.
Men det är ju en variant av att smälla till honom med handflatan eller peta till honom med fingrarna och det har fungerat.
Det är ju människans sätt att "sätta tänderna i" precis som en hund som tillrättavisar en som har lägre rang.
Som Cesar säger:
"Just a touch"
Helt enkelt hundspråk på en människas vis.
Sen har jag även insett vad jag gjort fel tidigare med andra hundar genom att titta på Cecars program.
Jag har varit för snabb med beröm, jag har helt enkelt inte väntat tills hunden slappnat av helt utan väntat tills hunden lugnat ner sig bara, men inte varit avslappnad.
Och nu ser jag ju svart på vitt varför en del har tagit sån tid tidigare, jag har belönat när jag skulle väntat ett par sekunder eller kanske minuter istället.
Men mycket av det jag lärt mig, kanske dt jag lärt mig mest av är alla naturprogram om vildhundar och vargar jag slukat genom åren, hur hundar kommunicerar i flocken, hur alfaparet tillrättavisar dom andra osv.
Och det gäller även katter, deras språk har jag också lärt mig genom TV-program och idag har jag 4 stycken som lyssnar på mig och tar tillrättavisningar utan att bli rädda och springa iväg, fly för att tala klarspråk utan dom slutar med det dom inte får göra och knatar iväg för att göra nåt annat.
Det sista jag vill är att mina djur ska lyda av rädsla, jag vill att dom ska lyda för att ledarens önskan är deras lag, precis som i naturen.
Sen älskar jag djuren och skulle aldrig för mitt liv göra dom illa, hellre sopar jag till mig själv på käften än slår dom.
Nu till framstegen.
Nuzzy lär sig otroligt fort, snabbare än jag hinner med egentligen.
T ex att inte vara i köket när jag lagar mat, räcker jag säger ut så går han ut ur köket och detta lärde han sig på bara 1 dag!
Men även där har jag använt kroppspråket och motat ut honom till gränsen(tröskeln) tillsammans med ordet UT och när han gått utanför har han fått beröm, lite gos eller en bit gurka som han bara älskar av nån anledning...
Att gå i koppel kunde han redan galant, men han bytte sida i ett bakom en så det blev en hel del piruetter för kopplet la sig bakom mina ben och hade han gjort ett stolleryck efter ett löv eller en fågel hade jag fallit pladask baklänges med en öm bak som resultat.
Han har lärt sig att gå på vänster sida bara jag säger Gå runt, då lommar han över på rätt sida och man slipper piruetten.
Går han för långt ut i kopplet säger jag Sida (detta kommando använder dom på Zigge) och han kommer och går intill, inte perfekt men det kräver jag inte.
Jag slipper gå med ena armen rakt ut som om jag försökte flyga;)
Om han går på fel sida av en stolpe slipper jag "krama" den då han fattar att han ska gå tillbaka samma väg när det tar stopp.
Han kommer fint när man ropar på honom och börjar även lära sig Hit, där har jag en skillnad.
Kom betyder att han ska komma åt mitt håll men behöver inte sätta sig bredvid mig eller framför utan helt enkelt för att han ska hålla sig i närheten.
Hit, där kräver jag att han kommer och sätter sig vid mig vilket funkar ganska bra i koppel men har inte provat med honom lös ännu.
Där vill jag finslipa mer innan.
När vi är ute i skogen gömmer jag mig ibland och han får leta upp mig och där använder han nosen väldigt mycket, så spår och sök tror jag kan bli en melodi för honom, kanske
t om sökhund då han är så social och blir överlycklig när han hittar mig.
Han har lärt sig var hans plats är i vardagsrummet och vet precis vad jag menar när jag säger:
Din plats, då lommar han dit.
Ligg och sitt kunde han redan, men även där tränar jag just för aktiveringens skull.
Jag har börjat lära honom Tass och ska fortsätta med mer konster frampå.
Leta vet han vad det betyder, då ska han leta godis jag gömt.
Och han vet att när vi ska gå ut är det jag som klär på mig först och han sitter snällt och väntar en bit innanför dörren, för dörren ÄR min, det har Cesar lärt mig.
Jag öppnar och han reser sig inte förrän jag säger:
"Nu går vi".
Samma sak med trapporna, där väntar han tills jag gått några steg, ytterdörren i trapphuset likaså.
Men han är envis, sätter han den sidan till ute att han ska kolla in/nosa på nåt före han går med mig rubbar man honom enbart med råstyrka;)
Tur man har sele, annars skulle han bli strypt flera gånger om;)
Kommandon
Nej vet han vad det betyder, förut var det No.
Tyst vet han, förut var det Kiet.
Kom har han lärt sig, förut var det Anem och folk stirrade på mig som om jag var en tok.
-Står människan och ropar Amen???
Han ligger snällt och väntar på sin mat och reser sig inte förrän jag säger varsågod, katterna får gå fram och nosa numer vilket gjorde honom vansinnig i början, han vaktade ALLT som var hans.
Vanlig hundmat står framme hela tiden, men det är annat han fick (matrester b la) som var väldigt viktigt att ingen annan tog från honom, då gjorde han utfall.
Ben, leksaker och annat kan vi ta direkt ur munnen utan problem, förut högg han.
Loss har han lärt sig och han släpper snällt och tittar lite surmulet på en:
-Fick inte jag ha den?
Och framför allt, när han slappnat av och somnat så SOVER han!
Ibland undrar jag om han ens lever, så hårt sover han och det är ju ett tecken på trygghet.
Och han har en sån underbar uppsyn om man lyckas väcka honom;)
Men han knycker fortfarande värre än en korp när han får chansen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar