Nuzzy och barn

Börjar med Hallowen.
Det ringde på dörren fredagskvällen och Nuzzy som vanligt sprang nyfiket till dörren, han skäller inte.
Jag motade bort honom och öppnar.
Utanför står 6-7 "monster" i 8-10-årsåldern, Bus eller godis?
Tyvärr hade jag inget hemma, dom kom ju en dag för tidigt.
Så kommer buffelkalven Nuzzy och tränger in sitt huvud mellan mina ben och bara knör sig fram.
Hjärtat hoppade upp i halsgropen, ungarna hade ju masker på sig!
Kommer ihåg hur Mimmi, min förra jycke reagerade, raggen rakt upp och stormskällde!
Men inte Nuzzy inte:/
Glatt viftande på svansen nosar han på ungarna, dom sträcker fram händerna och dom blir grundligt tvättade;)
Än en gång har han bevisat att nån vakthund är han inte.
Ungarna blev stormförtjusade i honom, klappade och skrattade och det avr tydligen bätre än att få godis.

Häromdagen gick jag förbi dagiset på morgonrundan och ungarna var ute och lekte.
Brukar ta den vägen för att vänja honom med stoj och stim ute, vi har ju både dagis och skola här på området.
Ungarna kommer fram emot staketet och tittar förundrat, vilken stor hund!
Frågar om dom får klappa och jag säger nej, jag vet inte hur han är med småbarn.
Nuzzy lägger sig ner och gör sig så liten han bara kan, visar sig väldigt undergiven och gnyr.
-Jag ÄR inte farlig!
Då kunde en av ungarna inte hålla sig utan går fram och sätetr handen mot staketet.
Överlyckliga Nuzzy tvättar genast handen sen var isen bruten.
Dom letar pinnar som dom sticker igenom staketet åt honom, löv, gräs allt dom kan hitta.
Och där ligger Nuzzy och bara älskar uppmärksamheten och svansaen går så jag blev nästan rädd att det skulle trilla av;)
En av dagisfröknarna kommer fram och är imponerad av hans milda sätt mot barnen och han ser sin chans.
Reser sig och går emot henne med hela kroppen svängande och svansen piskande.
Där fick han en hand till att tvätta;)
Så barn verkar inte vara några som helst problem, han förstår att det är små människor och han måste vara försiktig.
Och ett berg ramlade från mina axlar, en del hundar kan ju reagera väldigt negativt mot barn fast inga barn gjort dom illa.
Så där kan finnas en framtid för honom, besöka skolor och berätta hans historia och hur man ska bete sig mot främmande hundar.
Han börjar nästan bli för kärvänlig mot folk vi möter, ska hälsa på allt och alla bara dom tittar på honom...
Men hellre det än tvärtom, och han gör sig så söt han kan när han vill fram och hälsa...
Det är inte många som kan stå emot hans bruna ögon och svans som vispar så ivrigt att hela kroppen svänger;)